.

Jag vågar inte lyfta ögonlocken än, utan drar istället kudden närmare huvudet. "Hur mycket är klockan?" Kanske egentligen borde vara smart att se efter, jag har inte råd att slösa bort dagen. Kisandes med ögonen sträcker jag mig efter mobilen som ligger på hyllan åt höger. Samtidigt upptäcker jag också att jag ligger i min säng, i mitt rum, i mitt hus. I stockholm. Besviken, sluter jag ögonen igen och drömmer mig bort, fantiserar om hur det skulle ha varit om jag var 5 timmar bort. Med er! Men upptäcker inom kort att det inte går att tvinga tillbaka allt. "Skärp dig nu." Istället för att låta tårarna visa sig, ger jag saknaden och smärtan en hand full smärtstillande som lyder. "Vi ses igen om två och en halv veckor!"
Saknar er älsklingar!