.

Jag måste bara skriva upp innan jag glömmer lite roliga diskussioner jag och Beatrice hade idag. När vi var på väg hem från videobutiken i Axelsberg möttes vi av en obehaglig kyla. Inte sommar kyla, utan en riktig höstkyla. Trots att vi hade bunkrat upp oss med halsduk, mössa och sockor. Alltså hela kittet, så frös vi. Det ända som fattades var äckligt skitigt slask, för att det skulle bli fullbordad vinter. Då började vi plötsligt spekulera om teorier som att gud snart skulle öppna himlen och kasta en stor slabbig slaskboll rakt i huvudet på oss och säga "Här får ni ert jävla slask, nöjda nu?". Inte så orealisktiskt va?

Måste också bara påpeka att det va länge sen jag blev riktigt uppjagad som jag blev på slutet av hemvägen. Vi hörde nämligen en bil köra i fasansfull fart emot oss, trodde vi i alla fall. Beatrice gasade i väg och jag som är något segare på att reagera, kom efter i en hög fart. Visserligen körde inte bilen i vårat håll, men vi sprang hela vägen hem ändå, just på grund av den adrenalinkicken man fick. Borde faktiskt erkänna att det i bland kan vara lite små kul med sådant.

Varje gång jag har tillgång till en dator klickar jag mig runt på alla möjliga bloggar, men främst mina favoriter. Bland de klickar jag också in på en viss, nämligen min egen. Varje gång den dammiga sidan öppnas hoppas jag på nytt ett inlägg. Men nej, ingen uppdatering. Jag har ett stort sug att börja skriva igen, att låta fingrarna flöda på tangentbordet så det glöder. Jag älskar ju att skriva, det är en av mina passioner, liksom att sjunga. Jag kan inte påstå att jag är bäst på något av dem. Men jag vill, och viljan gör att jag blir duktig. I alla fall för mig. Därför så ska jag börja med ett eller två, kanske till och med tre eller fyra inlägg per dag. Jag ska börja om och bli bra!

Varför måste alla så förbestämda liv redan. Jag vet inte var jag vill gå på gymnasiet. Jag vet inte vad jag vill bli. Och nej, jag vet heller inte vad för linje jag ska gå. Livet är en tom bok du måste fylla med ord. Det räcker inte med en varannat blad, eller en halv skriven sida. Det ska vara fullt med ord. Saker ska hända hela tiden, handlingen är förbestämd. Livet går ut på dagis, skola sen jobba. Men vad ska egentligen vi människor åstakomma med vår korta tid på vår stora jord? Som egentligen är lika liten som ett sandkorn i Sahara. Berätta det för mig, så lovar jag att jag inte väljer natur bara för att få ett välbetalt jobb. Då ska jag njuta och inte göra saker som är bäst för mig, utan det jag mår bäst av.

Jag vågar inte lyfta ögonlocken än, utan drar istället kudden närmare huvudet. "Hur mycket är klockan?" Kanske egentligen borde vara smart att se efter, jag har inte råd att slösa bort dagen. Kisandes med ögonen sträcker jag mig efter mobilen som ligger på hyllan åt höger. Samtidigt upptäcker jag också att jag ligger i min säng, i mitt rum, i mitt hus. I stockholm. Besviken, sluter jag ögonen igen och drömmer mig bort, fantiserar om hur det skulle ha varit om jag var 5 timmar bort. Med er! Men upptäcker inom kort att det inte går att tvinga tillbaka allt. "Skärp dig nu." Istället för att låta tårarna visa sig, ger jag saknaden och smärtan en hand full smärtstillande som lyder. "Vi ses igen om två och en halv veckor!"
Saknar er älsklingar!