.

Dagens planer är planerade att utgöras i stan, där jag behöver handla. Vad som står på listan är naturligtvis massvis av nya kläder. Men plånboken börjar att bli platt så högst prioriterat står ett par budget solglasögon, snygga strandskor och solkräm. Om 24 timmar sitter jag på planet mot Kroatien, därför kan det vara smart att inhandla dessa ting innan jag har åkt. Naturligtvis skadar det inte om jag hittar en eller en annan tunika som inte är allt för dyr.
Jag måste erkänna att det är skönt att gå ensam i stan, men att börja ensam är inte alltid lika kul. Därför ska jag dra med min brorsa så länge han orkar. Vilket då högst kommer vara en timme eller två. Tunnelbanan går 12.31. So long

Jag vågar inte lyfta ögonlocken än, utan drar istället kudden närmare huvudet. "Hur mycket är klockan?" Kanske egentligen borde vara smart att se efter, jag har inte råd att slösa bort dagen. Kisandes med ögonen sträcker jag mig efter mobilen som ligger på hyllan åt höger. Samtidigt upptäcker jag också att jag ligger i min säng, i mitt rum, i mitt hus. I stockholm. Besviken, sluter jag ögonen igen och drömmer mig bort, fantiserar om hur det skulle ha varit om jag var 5 timmar bort. Med er! Men upptäcker inom kort att det inte går att tvinga tillbaka allt. "Skärp dig nu." Istället för att låta tårarna visa sig, ger jag saknaden och smärtan en hand full smärtstillande som lyder. "Vi ses igen om två och en halv veckor!"
Saknar er älsklingar!

Efter en månad i Växjö kom jag hem igår från konfalägret. Riktigt tungt var det att säga hej då till alla och saknar allt redan. Solen lös idag och jag satte direkt på mig bikinin och solglösögonen med förhoppning att få lite färg. Solen har knappt visat sig i Växjö. - och färg fick jag. Inte tillräckligt, men brunare är jag. Nu väntar sängen på mig, men ska låta den vänta en liten stund till. God natt så länge.